Okej..detta blev typ världens längsta inlägg i min världshistoria i alla fall.. happy reading people!

Idag var min sista dag hemma i staden jag växt upp i. Imorgon åker jag alltså till min stuga för att spendera mina 10 sista dagar i Sverige med min kära familj, något jag kommer njuta av.
Men att jag åker betyder också att jag har behövt ta farväl av många-mina bästa vänner och de som har varit tyngst hittills, mormor och morfar.
Har så otroligt blandade känslor nu. En del av mig vill inte behöva säga hejdå för ett tag medans den andra är så otroligt taggad och redo att ge sig ut på äventyr- att få uppleva sin dröm.

Som utbytesstudent skulle jag säga att man går igenom olika stadium innan sin avfärd(i alla fall enligt mig)
1. Du har just skickat in din ansökan och kan inte förstå hur du ska kunna vänta (i mitt fall) ett helt år på att få åka iväg!!
2. VAD håller jag på med? Ska jag alltså lämna allt för att bege mig ut till något jag inte har en aning om hur det kommer bli?
3. Snart gäller det! Utbytesmanin tar över, allt du kan tänka på och prata om är ditt blivande utbytesår.
4.Dags att säga hejdå. Du är otroligt spänd och taggad på vad som ska hända samtidigt som det känns lite jobbigt att säga hejdå. Blandade känslor helt enkelt.

Så som sagt- Ja jag är gaalet taggad på att få åka men att få så vackra kort skrivna till en, minnen man tänker tillbak till och att behöva säga hejdå det är helt ärligt jobbigt. Men förtusan det är ju faktiskt bara ett år det handlar om.
Dags för ett äventyr, ett äventyr jag tänker ta vara varje sekund på.

PS. TACK till fina Moa, Emma och Klara.
Vaknade imorse med en present på bordet. Det var en låda med fina ord av två fina klasstjejer vid namn Moa och Emma.
Fick sedan en present av min äldsta fina vän Klara och även ett kort som inte bara fick mig att fälla en tår utan även mamma! (och då kan jag meddela er att jag är en sån där märklig människa som i princip aldrig gråter..ojojoj börjar jag bli blödig måntro? Nej så kan vi inte ha det)